Denna del av Järvafältet var flitigt använt av Svea Livgarde fram till 1967. I de olika soldattorpen bodde pensionerade underofficerare, som fungerade som uppsyningsmän på fältet. Som en motprestation hade de uppsikt över vad som hände på övningsfältet även mellan övningarna.

I torpet Granskog bodde fanjunkare Wilson med hustru. Han hade inga tänder kvar fram i munnen. Därför blev hans namn Wilton. Varje gång jag hade övning på västra Järva brukade jag hälsa på honom och ge honom det som blev över av bröd och mat. Han var alltid tacksam och sa: Detta blir tå bra för mina gritar och för hunden. Jag såg visserligen aldrig några grisar, men käket gick åt i alla fall.

Wilton brukade fråga mig när jag skulle komma tillbaka med nästa övningsgäng. När jag senare kom var veden huggen, granriset plockat och slyet röjt vid tältens platser. Tjänster och gentjänster!  [OY/Lars]

Nästan rekorddeltagande på denna OY-jakt med rävar på båda sidor om Säbysjön, men man behövde inte springa den långa sträckan runt. Kortaste banlängd ca 4,5 km, den längsta ca 5,5 km.

En borttappad bilnyckel vid ett speciellt träd vid startplatsen tvingade Anders till en sen start och, som lök på laxen, gick hörlurskontakten sönder. Han fick peta med lösa trådändar in i uttaget för att kunna höra något överhuvudtaget.

Rävarnas o-skärmar var antingen placerade i en grop eller under en tät gren, så det gällde att komma nära för att se något.

Lågt stående kvällssol bländade rejält när man skulle springa över mossar och kärr, temperaturen var hygglig men nu börjar myggen göra sig påminda. Dessutom svalde vi massor i småflugor när vi tog oss över de fuktiga områdena.  [BGU/PA]